Jullovsläsning!

Här kommer de sista texterna från skrivargruppen på tema ”Dröm”. Passa på att läsa om du får långtråkigt på jullovet.

IMG_20191217_150605-01

STOPP! Snälla Nej! VÄNTA!

Kroppen låser sig nu 

Mina andetag väger mer än en mördares skuld

Andas in och ut

Ut och in

Varje natt är det samma rutin

När är det slut på detta pin?

Måste somna innan han tar mig

Han vill ha mig som sin lakej

Något håller mig fast

Jag ser hans kontrast 

Ju mer motstånd desto värre tillstånd

Andas ut

Det är inte på riktigt

Inte befintligt 

Förvirring 

Rrrrrrring rrrrrring 

Ljudet av mitt alarm, ny dag och dags att vakna

Och även om jag kudden kommer att sakna 

Så får skolan mig att slänga bort mitt lakan 

Ja det är faktiskt så man bör tänka 

Då Uppsala folkhögskola fått oss alla, trots brister

att blänka!

IMG_20191028_083405

Ett Luftslott

‘Vill du ha påfyllning?’

Hon log så brett att ansiktet höll på att delas itu. Kinderna liksom glödde som kolbitar, varmare än den ljusa solen som gassade över bordet. Dofterna från kannan framför mig var ljuva, mjuka och sköra, och jag var rädd att de skulle försvinna om jag glömde att lukta på dem.

‘Mm…’, spann jag tillbaka.

Kannan lutades lätt framåt och ett litet vattenfall av dovt guld rann ner i koppen, ljudlöst kraschande mot porslinet. Honung och kola blandades än en gång med allt som inte fick glömmas, och en tunn ånga steg långsamt upp i luften. Bomullen från min tröja smekte min varma hud när jag lyfte mitt fat, koppen kysste min mun med té i bärnstensfärg, och hon log sitt breda leende. 

På ängen runt omkring oss växer vitsippor och smörblommor, prästkragar och blåklockor, pioner och rosenbuskar, fläder och lavendel, vallmo och förgätmigej. Väldiga murar av det vitaste marmor reser sig på alla sidor, som moln som skyddar mot oväder och storm. Men här finns ingen riktig vind, bara en varsam bris som tryggt svalkar kroppen. Bakom oss sträcker sig ett ensamt torn mot den klarblåa himlen, också den av marmor som moln.

Vaktposterna på muren har inga dörrar, inga trappor, ingen stege, ingen möjlighet att ta sig upp och se ut över landskapet utanför slottsringen. Det byggdes så, för det har aldrig funnits något hot mot slottet, och därför ingen anledning att bemanna en vaktpost. Marmorn är fläckfri, för det har aldrig funnits en vind stark nog att skada den, inte på insidan i alla fall. De gröna ängarna, med rödrosa rosor och lila lavendel, under en himmel som ett hav, inhägnad med ett täcke av snövita väggar, såg ut som en snöglob flytandes i luften. 

‘Är det inte vackert?’

‘Mm… ‘, spinner jag tillbaka, och dricker från koppen. 

‘Har jag varit här förr?’, undrar jag.

Hon skrattar ljudligt och snällt.

‘Om jag bara visste! Men med tanke på att jag tror känna dig så väl anar jag väl det. Hurså?

Min blick har fastnat på en tuva i gräset.

‘Jag har varit här förr. Flera gånger.’

När jag rycker grästuvan ur marken rinner den bara av handen, tusentals gröna sandkorn faller mellan fingrarna och blåser iväg med brisen. 

‘Ett återbesök alltså! Kommer du ihåg mig?’

‘Mm…’. Hennes blick smeker mitt ansikte. ‘Dig, men inte vem du är.’ Ett djupt andetag.

‘Och jag har saknat dig.’

En lätt vind fångar upp några lösa vallmoblad som dansar förbi vårt bord; ett steg bakåt, några steg framåt, och landar tillslut på mitt fat. Jag drar ned mina ärmar en bit och ser tyst på porslinet framför mig. 

‘Följ med mig ut’, får jag fram tillslut. ‘Följ mig bort från detta paradis. Bort från dofterna, från ljuset och värmen. Följ med mig ut i vildmarken, vi kan gå genom skogen med månens dunkla ljus som fackla. Jag ber dig snälla, rym med mig!

‘Jag kan inte’, viskade hon, ‘Jag kan inte och du vet varför. För jag är slottet och slottet är jag. Jag är en fånge i väggar som du byggt men som jag äger. Min frihet skulle vara min död, till din stora sorg må jag lägga till.’ Hon log fortfarande, men svagare än förr. Min tekopp hade svalnat en aning, och en lätt besk eftersmak hade satt sig i drycken, men jag drack ändå. Alltihop. För den var ju trots allt fortfarande god.

 

 

Skrivargruppens texter på tema ”Dröm”

Här kommer två av skrivargruppens texter för er som inte kunde vara med på uppläsningen igår.

Varmt ljus letar sig fram mellan de krokiga grenarna som böjer sig när jag närmar mig. Mitt i gläntan ser jag dig sitta på knä i gräset, ditt svarta hår böljar över dina axlar. När du ser mig  sprider sig ett brett leende över dina läppar.
“Jag saknade dig. Var har du varit?” Du ser upp på mig förväntansfullt och jag sätter mig tätt intill dig.
“Förlåt,” svarar jag. “Jag kunde inte sova.”
Du kan knappt bärga dig att börja prata om hur din dag har varit men först måste jag fråga dig, “vad tycker du om skogen?”
Du rynkar på näsan och tvekar en sekund. “Det är fint.”
“Men?” frågar jag.
“Men gräset sticks. Kan vi inte vara någon annanstans imorgon?”
Jag tänker en stund innan jag svarar. Jag ser på dig och försöker tyda din reaktion till mina förslag. “Vi skulle kunna gå på bio? Eller en klubb? Kanske en park?” Inget av vad jag säger fångar din uppmärksamhet, så jag fortsätter. “Vi kan flyga någonstans eller dyka i havet. Vi kan åka till något annat land eller ut i rymden om du vill det.”
Du stoppar mig. “Det spelar väl ingen roll var vi är? Kan vi inte bara vara hemma, bara du och jag?” Det förvånar mig lite men jag måste medge att det är bättre än mina förslag, så jag nickar.
Vi kurar ihop oss och ser på de vita molnen som flyter på den rosa himlen. Vi pratar länge och om mycket, men ändå känns det som att tiden bara försvinner.
När jag äntligen kollar till tiden så måste jag avbryta dig. “Det börjar bli dags.”
Jag vet inte om det är för att jag avbröt dig eller om det är för att jag måste gå men du ser
förkrossad ut. “Redan? Jag har ju flera timmar kvar…”
“Jag vet,” svarar jag. “Men jag måste ju gå snart.”
Du putar med läpparna men sen nickar du. “Imorgon?”
“Imorgon,” svarar jag.
Vi trycker oss nära varandra och jag känner din värme en sista gång för ikväll.
Sen vaknar jag i ett vitt rum. Grått ljus strömmar in från fönstret och mitt alarm skriker i mitt öra. Mitt fönster står på glänt och vinden blåser in snöflingor i rummet. Värmen jag känner är ännu från dig, och jag lovar mig själv att en dag kommer vi att vakna på samma sida av havet.

IMG_20191210_142816

Mother nature is an african grandmother; she’s
peeved and she’s had just about enough of you
Last night,
I dreamt that Mamie was mad at me.
Except,
Mamie had twigs for fingers
And
Viscous, cloudy pits where her Eyes should be
And– she
Fixed her tarry gaze to mine,
Wagged her wispy digits thus
And– she admonished
Child, who do you think you are?
I raised you
cared for you
You suckled at my teat in your infancy
Now I–
Have to beg for the common Courtesy of not being tattered to shreds
As if–
I were asking for an immeasurable act of charity Instead of–
The barest modicum of decency
I,
Your sickly mother who,
(selflessly)
Tore the limbs off my body to keep you warm
I,
Your benign mother who,
(brazenly)
Shore the tresses off my scalp to keep you fat
I,
Your faultless, dauntless,
fierce as fuck mother,
Am forced to remind you of
Who
The fuck
you actually are
You insolent, ignorant, incompetent, ingrate
Remember, sweet child of mine,
I can take just as easily as I gave.

-8642957252295927309

Sista gästinlägget!

Här kommer det sista inlägget med skrivargruppens texter:

Mest av allt längtar jag till att känna mig fri.

Jag vaknar upp, borstar tänderna och tittar mig i spegeln, fortfarande samma person. Fortfarande samma person med en enda önskan, att känna sig fri.

Fri från samhällets alla olika normer och former och jag hoppas innerligt att samhället får nya reformer.

Frihet är en extremt värdefull tillgång som ibland kan vara svår för oss att hitta, men det kvittar, du ska aldrig sluta känna dig hoppfull.

Vägen till frihet är mer komplicerad än vad jag trodde. Jag känner mig så frustrerad men samtidigt exalterad. För hoppet inom mig har inte försvunnit än, jag ser detta som ett framtidshopp. En vacker dag kommer jag att finna det jag söker för att frihet är ingen falskhet utan det är en sann verklighet. Det finns flera olika definitioner av frihet och jag kan säga er att svaret är en oklarhet. För vissa innebär frihet att inte behöva jobba 9-5 varje dag medan andra tycker att frihet är att inte ha ekonomiska begränsningar. Men nu måste vi avgränsa och låta mig glänsa. För mig är frihet när jag känner lycka. Lycka som får mig att tycka att livet känns helt underbart. Att bara vakna varje morgon och vara nyfiken på dagen. Du vet när det liksom smyger sig in ett försynt leende i mungipan som knappt syns men känns i hela kroppen medan jag borstar tänderna. Av: Fatima A

smacap_Bright

Oförglömligt svek

Mest av allt längtar jag efter att sitta på dina axlar som förut.

Som när jag var liten.

Mest av allt längtar jag efter sagorna du berättade varje natt, utan att tröttna på mig. Du var min superhjälte precis som i sagorna.

Mest av allt längtar jag efter din kärlek som aldrig skulle ta slut, den var evig. Iallafall vad jag trodde.

Efter några år fanns du inte i mitt liv längre. Du var borta. Du var så långt borta att mina ögon slutade leta efter dig, framförallt slutade jag älska dig.

Så fort jag hörde ditt namn ville jag bara hålla för öronen, ditt namn var som en förbannelse för mig. Så fort jag såg kvarglömda bilder på dig ville jag bara slita ut mina ögon för de påminde om dina.

Om bara du visste hur mycket du fått mig att lida. jag hatar dig. Fattar du det, JAG HATAR DIG. Du lämnade oss, du lämnade det speciella vi hade.

DU är mannen jag kallade pappa. Jag hann aldrig skapa ett starkt band med dig som vuxen för du var en mes och stack från allt.

Jag önskar man kunde välja sina egna föräldrar för då hade jag inte valt dig. Du valde inte mig. Hur mycket jag än försöker ta bort dig från mitt liv har jag ditt blod i min kropp. Du är omöjlig att få bort, varför är jag tvungen att leva med något som har med dig att göra.

Jag försökte under hela min uppväxt att förtränga våra minnen. Men du lät mig inte mig vara ifred. Ditt nummer dök upp då och då på mobilskärmen, jag försökte att inte svara men det var svårt när du ringde konstant. Det enda som kom ut ur din mun var hur ledsen du var och hur mycket du saknat mig. Denna gång tänkte jag inte gå på dina lögner.

Jag är inte längre din lilla flicka som satt på dina axlar och mådde bra.

Jag fortsätter mitt liv utan dig.

Därför käraste pappa så väljer jag att inte lära känna dig mer.

smacap_Bright

Ingenting är mitt fel

Ingenting är mitt fel, jag är bra, jag är stark och det finns ingenting i denna värld som är mitt ansvar. Jag skulle aldrig göra någonting dåligt eller underpresterande. Allt beror på mitt mående, inte mig, mitt mående. Jag tog mig inte till skolan, men jag har ångest. Jag tog mig inte till den där jobbintervjun, men jag har problem hemma. Ingenting är mitt fel och jag är bra som jag är.

Mamma kommer in genom dörren och frågar:

-Hur gick jobbintervjun idag? Jag svarar henne på ett lugnt och någorlunda manipulativt sätt.

-Jaaa, jag tänkte att jag skulle gå dit, men jag har haft väldigt ont i huvudet idag. Det blir nog bättre om jag får vila lite och ta det lugnt. Min mamma besvarar min ursäkt med en viss oro i rösten.

-Usch då, din stackare. Du får inte ha för höga krav på dig själv. Ta det lugnt bara och tänk inte mer på detta.

Mamma lämnar rummet utan att säga ett ord till. Jag borde kanske känna skam, känna mig otillräcklig, men det är ju inte mitt fel. Allting handlar om omständigheter, inte om mig.

Jag har inga mål, ser ingen framtid framför mig, men det är okej. Ingen är bättre än någon annan och jag är bra som jag är. Jag älskar mig för den jag är och jag behöver inte bli bättre. Vem behöver gå i skolan och ta tag i sitt liv när man bara kan skylla på sina föräldrar och en dålig uppväxt? Vem behöver ha ett jobb när staten finns där och hjälper mig, vem behöver en flickvän när man kan suga på statens mjuka och givmilda tutte? Sverige, det är ett bra land. Inga krav, inget tjafs, bara jag existerar så är jag tillräcklig. För jag är ju bra för den jag är och ingenting är väl mitt fel?

 

Gästinlägg med texter del 2

Här kommer det andra inlägget av tre med skrivargruppens texter!

___________________________________________________________________________

Idag har jag inga problem

Jag förnekar deras påstådda existens

Om jag hade några problem

Har jag ätit upp dom

Min kroppsmassa kan gömma alla världens problem

Dom letar sig snart upp ur min hals

burst

Hon som blir omtalad men aldrig tilltalad,

hon som är fast i förtryckarens kedjor.

Hon som är utsatt, men hur och av vem är frågor som inte blir besvarade.

Hon som måste räddas, hon som är förtryckt. Förtryckt av alla möjliga system, nästan så det leder till hälsoproblem. Jag menar, hon blir till rubriker, hon blir den vita mannens intresse men vi alla vet hans huvudintresse.  Den omtalade i debatter, hennes åsikter förda av feminister, imamer och männen i kostym, eller som ni brukar kalla dom. Politiker.  Låt oss vara kritiker nu.  När har hon fått komma till tals? När hon gör det är hon lögnhals men när det sägs saker som faller er i smaken är hon våghals. Dubbelmoral.

Det är självklart att mannen i åratals haft saker o säga om kvinnans klädsel, antingen är hon för underklädd eller överklädd. Åsikter hit och dit, men alltid förbi.  Förbi den omtalade, omkring den omtalade, om den omtalade men aldrig till den omtalade.

Jag vet inte vad som är värst, patriarkatet, islamofobin eller afrofobin.  Ifrågasättningarna är ju näst värst. Sist jag kollade så mätte inte en tygbit ens kompetens.  Men varför är det så i hennes fall? Så många frågetecken men inget som varken förklaras eller besvaras.  Så trött, när ska hennes tankar och åsikter bli bemött, utan nån baktanke eller nån förstoringsglas av nån med dold agenda för att hon är annorlunda.

Men vilken kamp ska hon ta an? Choose your battles de säger men hur sorterar man bland alla dessa blickar, frågor och tveksamheter.  Svart, beslöjad och kvinna men det dem inte vet är att hon är framtidens lärarinna, idrottskvinna eller kanske även affärskvinna. Dax att lägga alla fördomar åt sidan, för nu är det den omtalades tur att tala.

cof

Jag kom hit som en lite plutt, ovetande och tvekande.

Jag lärde känna Jaget, det som lever i mig och som låter mig växa.

Jaget som ibland hindrar, men som vill vidare,  utåt – uppåt – framåt. 

Jag uppskattar det som finns, det som är och det som har varit.

Det som i mitt minne värmer, skrämmer eller glädjer mig.

Dagarna som varit oändlig långa, tysta eller gått alldeles för fort,

dessa dagar har passerat, men kommer för alltid finnas kvar.   

Nu uppskattar jag det som finns, det som är och det som varit.

Alla minnen som värmer, skrämmer och glädjer mig.

Minnet är en del av oss, det tar oss framåt om vi lär oss lyssna.
På samma sätt som vi lär oss av de människor som kommit,

de människor som gått eller de som stannat kvar.

 Dessa stunder i våra minnen;  

Allt det fina och allt det onda som ibland värker,

Det är vad som påminner om att imorgon redan är här.

Jag uppskattar de kommande brunbrända sommarben som ska fortsätta,

fyllda med hoppfullhet inför framtiden.

_________________________________________________________

Födelsedag

Allt nytt allt kaos allt komplicerat

Allt spännande allt roligt jag blev förvånad

Allt tyst alla var upptagna med sig själva

För att jag kände mig helt mörk o helt svag

allt var annorlunda Helt kul men lite kallt

Jag som såg allt första gången i Sverige

Verkligen allt var normalt i varierande klimat

Allt fantasy allt var drömmar tänkte jag

 

Det gick dagar efter dagar jag kände mig lugn

Fortfarande var det lätt och svårt men oklart

Livet gick som en flod utan ljud eller humör

Mörkt som vintersolstånd med korta belysningar

Språket som jag hörde var helt nytt

allt var snurrigt helt bra o dåligt jag förstod inte

 

Jag kände mig helt stum som ett barn

Språket var som en mur som Kebnekaise

Det var svårt att lära sig allt nytt

Relationer, traditioner och situationer

Men egentligen din tid kommer

Du kommer känna dig fri från allt som fåglar

det tar tid att du ska vara fri i fantasin

Himlen kommer inte smälta om du håller ut

 

Landet som har Daish och Talibaner

Hur växer upp motivationen o ambitioner

Jag som bodde i ett diktatoriskt land

Hur klarade jag mig med hopp och drömmar

Livet gick fort som ett ögonblick utan att märkas

Bestämde mig att inte förlora mig utan att kämpa

Egentligen den ljusa tiden ska komma fram

Du ska flyga fri från dåligt humör och tyranni

Bamic som levde ett helt liv upp och ner

Hoppas att livet ska ha lika rättvisa vågor

 

 

Gästinlägg av skrivargruppen

I torsdags blev Uppsala Folkhögskolas skrivargrupps texter upplästa på skolans skapandefestival. Texterna kommer att läggas ut som några inlägg här i SMF-bloggen för dig som inte kunde höra uppläsningen eller kanske vill läsa igenom deras starka och personliga texter i lugn och ro.

Jag har just blivit diagnostiserad med ADD

Min mamma var med mig dit, hon var den enda som hade tid att följa med. Vi cyklade antagligen hem men jag kommer inte ihåg för alla tankar om ADD forsade som Klarälven genom mitt huvud och förlamade min tunga med sin tyngd.

Hemma och uppe på mitt rum, jag kan fortfarande inte prata. Så jag gör andra saker. Går igenom hela min garderob av kläder som känns så meningslöst. Men ändå undrar jag om det syns på mig. Hur ska jag klä mig nu? Vad spelar det för roll? Hur ska jag inte bli dumförklarad? Jag har redan blivit dumförklarad två gånger inom en timme efter att jag fick min diagnos. Hur gör jag nu? Hur förklarar man att man är samma person för en vägg? Hur övertygar man en mur? Även om du pratar tills den rasar kommer det inte vara du som fått den att rasa. Muren rasar av tiden.

Så jag sliter ut allt från min garderob, för vad ska jag göra i ett rum där syret plötsligt inte går att andas. Att lämna rummet finns inte som alternativ.

Tyg i färger, så många klara färger flyger överallt och drar med sig saker ner på golvet. Jag kan inte sluta förstöra och jag river ner allt från väggarna, allt ska kännas så nedtrampat och nedsmutsat som jag känner mig. För en dag kanske vi kan ta oss upp tillsammans och jag gråter tills älven forsar ut med mina tårar och ett avgrundsvrål.

Sen är allt tomt och lugnt och jag kommer underfund med, eller inte kommer underfund med, men jag börjar misstänka att detta inte är världens undergång. Min pappa och syster kommer in efter ett tag och vadar genom havet av kaos och fram till min nakna säng, för där har jag hamnat. På en naken vit madrass ligger jag. Jag väntar fortfarande på undergången fast jag kanske inte tror på den och allt är så konstigt.

Vi alla tre är där i en tystnad och i en förståelse om att saker tar tid att processa och tid är allt vi kan ge dig just nu. Tid att prata, att vara tysta eller bara stirra rakt in i väggen.

Pappa frågar senare om ADD är ärftligt och jag vet inte. Han tror att det är ärftligt och skyller på sig själv för sin diagnos. Men jag försöker berätta att jag är glad att jag inte är det enda ufot just nu. För du kan lära mig hur man reser sig och käftar emot. Att skoja om våra diagnoser som varför vi aldrig skulle kunna ha en Ford Focus, för att vi inte kan fokusera. Men du skyller på dig själv och jag ska lära dig att aldrig lägga skulden på dig själv över detta. Tack pappa.

smacap_Bright

Demokrati

Jag har alltid sett mig som eritrean, jag har alltid sagt “jag har turen att bo i Sverige”. Sverige är mitt land också, jag har all rätt att bo här.

Invandrare har blivit smutskastade på ett dåligt sätt, rasism har tagit över vårt samhälle. Om vi kommer från Eritrea eller annat land, vi har all rätt att säga så eller ska vi år 2019 fortfarande gå på tå? Rasism har tagit över vårt samhälle och det är inte acceptabelt.

Vi är ett folk som har rättigheter att befinna oss i ett samhälle som detta. Det är förnedrande att människor som oss ska gå runt i ett samhälle och få blickar och känna känslan av att ständigt försvara oss.

Vi är ett folk som har stark historia på grund av dom länderna vi kommer ifrån, vi har flytt och vi har kämpat. Det är vi men frågan är hur mår ni? Vi är människor som surrar så starkt som ett bi. jag har alltid sett rasism spela upp på tv och blivit besviken på grund av att det fortfarande sker, det är tragiskt att se sådant spelas upp i en dokumentär. Jag accepterar inte rasism och kommer aldrig att göra det, det är det äckligaste jag vet. Det jag inte förstår är hur sådant kan hända nu.

Det är det jag precis menar nu. År 2019 och att jag upplevde rasism när jag minst anade det, jag behöver inte förklara några detaljer men jag blev chockad. Jag må vara 24 år, jag har upplevt mycket men hur jag kände och hur mina tårar rann efteråt och tystnaden av ilska sade allt. Jag accepterar inget negativt oavsett vad det är, rasism är definitivt inget jag accepterar. En eritreansk kvinna med en etnicitet som jag är stolt över. Jag blir arg och förstummad över rasism, så varför ska jag förklara mig? Rasister är dom som ska förklara sig.

Vi har all rätt att vara här. Fråga dig själv vem du tror att du är, när du behandlar mig så. Jag har känt mig otillräcklig och jag har känt en brist på bekräftelse, men är det mig det  verkligen är fel på? Nej. Det är ni, du och ni. Hur du agerar och hur du bär dig åt som gör att jag känner en skam i min kropp och en sådan äcklighet av rasism. Godmorgon! Good morning! Bon jour!  Varje ord på varenda språk jag kan. Jag accepterar inte sådant beteende, oavsett land jag kommer ifrån men också andra länder. 2019 var det ja.

Det är känslan att känna sig äcklad och förnedrad, det är att känna skammen som glider ner från topp till och tå. Det är rätten att inte vara så defensiv och det är rätten att vara lyhörd. Självkänslan är det som kan ta dig långt ut i framtiden, det är det och styrkan som övervinner allt. /Misgana Mesfun

 

Gör det själv vad du älskar

Gör det själv bättre om du kan

Gör det som astrala stjärnor

Gör det intensivt som “fun”

Gör det själv vad du älskar

Gör det inte svårare än vad det är

Gör det enkelt som lycklig man

 

 

En liten filmtrailer

SMF har jobbat en del med att göra intervjuer och igår fick vi chansen att göra en filmad intervju med konstnären Kolbeinn Karlsson som vi hälsade på i mars i hans ateljé i Gottsunda (Klicka här för att läsa om det). Nu kan du se ett litet smakprov på skolans Youtubekanal (klicka här) där han berättar om hur man blir framgångsrik som konstnär. Snart kommer vi att lägga upp hela filmen där vi får lära oss allt som är värt att veta om konst och tacos.

Vårkänslan

En kort promenad med kameran på jakt efter vårtecken i det fina vädret. Vi hittade några blommor med flitiga bin vid Ulls bo, kanske en del av kunskapsträdgården som sköts av Sveriges Lantbruksuniversitet.

 

_MG_8944

IMG_8952

 

IMG_8961

_MG_8945

 

En del av bildläran att analysera olika konstverk som vi hittade på vägen, liksom den här. Hur gör man en sån skulptur? Det får man lära sig på SMF.

 

 

 

Gottsundas Bästa

 

rhdr
Kolbeinn

En stor kulturpunkt i Gottsunda är Konstjord, en rad konstnärer som har sina ateljéer på baksidan av Gottsunda centrum. Den här dagen hade vi äran att få en guidad tur i alla ateljéer av teckningskonstnären Kolbeinn Karlsson. Han började sin konstnärliga resa som elev på Uppsala Folkhögskola vilket gör honom lätt att relatera till för de som vill lära sig konst. Det är väldigt intressant att se konstnärerna i sina arbetsmiljöer och  därmed få inblick i den kreativa processen. Vi har ju med oss frågan hur går det till från en inspiration och en idé till ett riktigt konstverk.

cof
motion capture för hand

Vi var nyfikna på att se hur han jobbar med idéer i vardagen. Här visar han hur han finslipar sin teckningsskicklighet genom att fånga ett objekt i rörelse, en kvinnlig dansare.

cof
vad med

Monster är ett av Kolbeinns favoritmotiv. Han har publicerat en egen seriebok med bildberättelser. Vi fick vara med och teckna på ett monster som han hade förberett fram för oss. Vi gjorde hår, fjäder, skaller, vingar och diverse accessoarer. Det var ett så trevligt bemötande och vi ser fram emot att få besök av Kolbeinn på skolan i april! Då kommer vi att göra en intervju med Kolbeinn som vi lägger ut i den kommande SMF-podden.